... i mina drömmar... =(

De var så verkliga, jag fick känna hans mysiga kramar igen och jag kände mig så trygg i hans famn... Så där som jag faktiskt gjorde redan första gången vi träffades...

Men det var ju bara en dröm och när jag vaknade, med ett ryck, så rann tårarna igen... FAN!! Jag saknar ju både honom och lillkillen så himla mycket!!! (Lillkillen som för övrigt har namnsdag i dag så jag skickade honom ett mess... men han svarar inte så jag är nog helt glömd nu på Smultronstället... =( )

Nu har det gått lite mer än 2,5 månad... Det sägs att tiden läker alla sår, men i det här fallet så läker dom i snigelfart och det gör förbannat ont mest hela tiden... I dag började jag gråta inför fina S, när hon kom in i affären... =( och hon sa till mig att jag ska sörja i min egen takt och att det kan ta upp till ett helt år innan man börjar komma i fas igen... TACK fina S för att jag kan prata om allt med dig!! <3

Gråter, ja det gör jag hur mycket som helst... tårarna tar ju aldrig slut.... Men i stort sett bara här hemma, när jag går ut klistrar och målar jag på "Fejset" och låtsas som att allt är som vanligt...

Just nu önskar jag att den drömmen jag hade i natt var en av de där sanndrömmarna som jag ibland har...  För att sluta Älska någon, det gör man inte i en handvändning så där... =(

Längtar så förbannat mycket efter en KRAM!! En riktig kram där jag kan gråta ut och sen känna mig trygg igen...

Jag verkligen avskyr ensamheten!!